Blockpolitik är bra för?

I novembermörkret fick vi läsa om att Anders Borg har klippt av sig hästsvansen, att Jimmie Åkesson fick en tårta i ansiktet och att ”folket” inte kommer att kunna titta på ett kommande vinter OS. Som om inte denna mediala, förlåt mediokra, höstskörd räckte till så släppte Stefan Löfven en praktfull politisk bomb. Han och hans parti vill gå till val 2014 på sitt eget partiprogram och politik utan föregripande allianser, naturligtvis, självklart. Men socialdemokratin kan dessutom tänka sig ett regeringssamarbete med mittenpartierna folkpartiet, centerpartiet och miljöpartiet. Nu deklareras det återigen att det får vara slut på blockpolitiken. Tongångarna känns igen från efterkrigspolitikens dagar. Naturligtvis sågar de borgerliga allianspartierna socialdemokraternas invit direkt.

Hur nås resultat?

Alliansen har haft makten och styrt Sverige i två mandatperioder i en tid när ekonomin har gått bra och de allra flesta har kunna öka på sin levnadsstandard. Det blir allt svårare att urskilja de ideologiska skillnaderna i den svenska politiken som samlats i mitten. Nu pratas det om resultatinriktad politik och pragmatism. Debattmönstret känns igen från kommunalpolitiken där man, framförallt i mindre kommuner, tvingas gå ihop över blockgränser för att släcka bränder. Det är väldigt bra att man försöker lösa vardagliga politiska problem som till exempel köer i vården, brister i äldreomsorgen och utbyggnad av förskolan. Men hur ska vi ha det med vinster i den skattefinansierad sektor? Vilken kunskaps- och pedagogisk inriktning ska skolväsendet ha? Det finns fortfarande ideologiska skillnader och frågan är hur löses dessa motsättningar över blockgränserna i ett permanent samarbete?